Let It Be
Inte så att jag kanske tycker om det, men det blir nog faktiskt bäst så här.
Inte så att jag kanske trivs, men man väjer sig.
Jag har insett att när det krisar, vilket det kan göra rätt ofta i vårat lilla speciella men ack så förbannat underbara gäng så finns ni alltid där.
Jag vet, jag säger inte ofta vad jag känner. men jag är så otroligt glad över att ni finns i mitt liv. för det finns fan vissa stunder jag inte vetat va jag skulle göra, om ni inte fanns.
Bara på de senaste dagarna har det blivigt bättre, inte för att de va dåligt innan, inte så jag menade. men vi går stadigt framåt lixom. och som jag så många gånger förr sagt, varför ändra på ett vinnande koncept.
Jag älskar att sitta hemma hos dig, dricka kaffe och bara vara så som faktiskt bara vi kan, och inte nog med det. Vi gör det så förbannat bra också. Det jag försöker säga, jag trivs nått sjukt med er.
våra nattliga samtal, våra idér som vi egentligen vet aldrig kommer inträffa men vi tänker dom ändå, bara för att.
varje tillfälle vi får, tar vi. en självklarthet.
Egentligen spelar det ingen som helst roll vad vi gör, så länge vi gör det tillsammans.
En gemensam framtids-plan. Jag längtar.
Ett gemensamt mål, något vi ser fram emot. Tillsammans.
Det är verkligen den 20 december och det ända som hänt ute är att det blåser kallt. Var är all min snö jag önskat mig? men iof, varför skulle det för en gångs skull bli som man tänkt sig.
På fredag tar det iaf slut, om inte för alltid så för en stund. jag behöver den pausen, den är så otroligt välkommen.
fyra dagar kvar till julafton, och jag har inte den minsta stress över att jag inte äns tittat på julklappar än. Jag känner mig i princip som Ferdinan. " jag vill hellre sitta här, och lukta på blommorna",jag har sagt det innan. jag det kan va en av mina sämsta egenskaper. att jag hela tiden skjuter på saker o ting.
som nu, sova till exempel.
Jag vill både spola tillbaka tiden, och spola fram den. jag ångrar samtidigt som jag längtar något jävulskt.
Om jag bara kunde få ändra på vissa detaljer, så kanske min framtid iof inte bli som den skulle blivit, men samtidigt. va fan gör det, jag vet ju ändå inte hur den skulle bli..
Egentligen har jag nog mest ångest över mig själv, igen.. eller så gör jag det igen, låter de bli mitt fel. jag pallar faktiskt inte. känner inte att de värt de, och ja, jag tycker det är synd. men samtidigt. Jag mår bra.
klockan är nu en minut över halv två, och jag sitter i min säng och lyssnar på peter jöback - snön föll, en låt som finns med på skivan du brände till mig i julklapp, kan de vatt förra året eller var det tom två års sen? tid, det är ofattbart hur fort det går. julafton lixom, snart nytt år. igen.
Utan ett ord var det borta.
Hon sa " ditt liv är ditt eget"
så var de det här med min tillvaro, om jag trivs osv.. etc.. jo men varför inte, det är ju bättre än vissa men sämre än en del.. men egentligen orka klaga. men om du mot förmodan inte skulle ha något att göra, lyssna på låten jag nämde innan. jag tror faktiskt på det, att svaren finner man på natten. då kan man börja spekulera. jag sitter uppe, allting är mörkt, allting var glömt, trodde jag.. så, vilka frågor vill jag ha svar på. vill jag äns veta hur frågorna lyder?
Jag saknar snön.
Ad utrumqe paratus.
Jag är hon som verkligen måste uppleva allt som kan gå precis åt helvete i mitt liv för att jag sen kanske, men bara kanske ska lära mig nått av det.
Jag är hon som ska försvinna härifrån så fort jag bara får chansen, och tro mig, den chansen ska jag ta.
Jag är hon som har en livsfilosofi som i vissa kapitel måste skrivas om för att jag ska klara av det här, vad det nu är.
Jag är hon som gör andras problem till mina egna bara för att ha en chans att se att problem visst kan lösas.
Jag är hon som tycker att en vänskaplig gest kan va det vackraste man kan uppleva.
Jag är hon som tar ord på för stort allvar.
Jag är hon som ska skriva en bok för alla oskriva regler.
Jag är hon som tycker att livet är för komplicerat.
Jag är hon som har en svart bok.
Jag är hon som just nu tycker att tankar är överskattat.
Jag är hon som faktiskt bara försöker vara mig själv, även om jag inte alltid är perfekt i allas ögon.
Jag är hon som anser att den person som känner mig bäst, ibland kan vara en tygghet värd allt och lite till.
Jag är hon som faktiskt tycker alla är värda en chans, ibland två.
Jag är samtidigt hon som tycker att har du en gång riktigt klivit över gränsen, tänker jag inte hjälpa dig tillbaka.
Jag är hon som saknar fler och mer än vad som kanske är nyttigt.
Jag är hon som faktiskt satt punkt.
Jag är hon som alltid lyckas med det som ibland ses som omöljigt.
Jag är hon som tycker att Du gjort fel.
Jag är hon som iof kanske tycker för mycket.
Jag är samtidigt hon som defenitivt aldrig tycker för lite.
Jag är hon som har en framtidsplan som jag kommer se till inträffar.
Jag är hon som tänker smyga upp till min säng, krypa ner under täcket och just nu, bara fövsinna. och aldrig mer vakna. Tills klockan ringer imorgon och det är dax att möta det vi kallar livet, verklighete.
Jag är hon som är förbannat bra på att skjuta fram saker.
Jag är hon som tycker att ibland är en lögn lättare att leva i, än självaste sanningen.
Jag är hon som just nu är förbannat missnöjd med min tillvara, men och detta är ett stort men fortfarande har de vakraste vännerna man kan tänka sig.
Och jag är hon som bara för att jag vet att mina vänner, och då menar jag de jag har en relation jag verkligen värdesätter tycker att allt blir lite, ibland så mycket, lättare att leva.
Jag är hon som vill leva i ögonblicken.
Jag är hon som längtar tills första snön lägger sig.
Jag är hon som nu säger god natt, god morgon. Du får välja, Skulle dock vara intressant o se vad svaret blir.
!
Har inga komentaren.. mer än att jag är trött på detta..
sätter punkt för sista raden nu, igen. som vanligt.
Det är inte ens roligt längre..
