Ni vet när man försöker klamra sig fast vid ett ögonblick, man vill verkligen inte släppa det man en gång haft. Eller har..
Varje medalj har en baksida, samtidigt som allt ont har något gott med sig ?
Ska det inte vara så iaf. Man kommer ju iaf alltid en bit på väg framåt, ändå blickar man tillbaka titt som tätt, det sorliga är att för vissa, eller i vissa perioder är det, det ända man gör.
Att förlora tid, eller kanske inte förlora men missbruka den på det sättet, är inte okej, men kanske i vissa lägen livsviktigt. Tyvärr förstår inte alla allt de borde ibland. Du borde förstå. Du borde veta. Du borde bara.

Jobbade i lördags, på Stadium. Kommer det in 4-5 tjejer, Norskor, och när de står i kön till kassan ser jag vad det står på deras tröjor - NFC , Det var 4 år sen jag lirade den cupen, smålandslaget, men 4 år.. Tiden går helt förbannat fort.

Vid denna tiden förra året var jag och Madelen hos Angelica i Paris. Jag köpte min studentklänning, och hade smått panik över att jag inte börjat på mitt Tal till mannen, som jag skulle hålla på Balen som bara var om några dagar.

Ligger i sängen och lyssnar på Lifehouse, det drar tillbaka tiden till dess att jag gick i åttan, kommer verkligen ihåg detta som om det vore igår. Vi var på väg hem från en cup, Jag och MG satt längst bak, och lyssnade på hans mp3 ( ? fanns dom då ) Och så spelade han lifehouse, om och om igen. Och jag blev nog lite kär.

Det finns ett spel, vet inte om ni har spelat det, en del har det garanterat. Vissa spelar det just nu. Det finns nog inte direkt något namn för det, det går ut på att som jag sa innan, klamra sig fast vid sitt förflutna, ändå brukar de ju säga att man flyr från det ? Då detta spel går ut på raka motsatsen. Dock i smyg. Gärna så ingen vet, tror man. Ändå är det rätt uppenbart. Det insåg jag idag. Man gör dessa små saker som man tror ingen annan ska lägga märke till, open your eyes.
Man är så långt bort från verkligheten och sanningen att man trivs.

Men om sanningen skall fram..
Jag tror Du saknar mig.