Att få reda på det du gjorde igår, det tog. Jag blev sårad, mest för att jag inte har någon som helst aning om ifall du tycker jag har gjort dig något, och det var därför du gjorde som du gjorde.
Är det en sak man borde lärt sig genom att bo i Jönköping, är det att allt alltid slår tillbaka på en själv. Man får alltid reda på saker förr eller senare. Thats it, Thats Jönköping.

Jag vet hur du har det, och jag finns här. Det ända du behöver göra är att slå ett par siffror. Det kändes ändå väldigt skönt att du ringde, för nu vet jag att även om vi tycker att de känns som om vi håller på att glida ifrån varran ibland, så finns vi ändå där för varran. Jag uppskattar din vänskap något otroligt. Det gör jag verkligen. Du betyder allt.

Att vakna och faktiskt inse att du ligger brevid mig, jag kan inte annat än le när jag tänker på dig. Du får mig att le.
Jag har en så bra känsla när det gäller oss, jag känner mig trygg. Vi är ett bra team du och jag.
Och det bästa av allt, jag trivs och jag är lycklig.

Det kändes, det gjorde faktiskt. Jag trodde inte jag skulle reagera så hårt. Men det gjorde jag. Jag kan inte säga så mycket mer än att jag saknar dig. Det gör jag, skulle jag säga att jag inte brydde mig skulle jag ljuga. Men jag vet samtidigt att du vet det.
Och det är väl samtidigt det som gör allt så mycket svårare. Eller, jag vet inte. Jag vet bara vad jag känner.


Allt är inte alltid en dans på rosor, eller kanske just precis de det är. ibland trampar man på en tagg, ibland är allt rött, ibland är allt som man vill och ibland förstår man inte varför det måste hända just mig. Ibland känner man sig ensamast på hela jorden, ibland självständig till tusen.
Hur du är känner dig, kommer det alltid finnas människor omkring dig.
Jag kommer alltid finns för vissa, en speciell liten grupp.