Inte så att jag kanske tycker om det, men det blir nog faktiskt bäst så här.
Inte så att jag kanske trivs, men man väjer sig.

Jag har insett att när det krisar, vilket det kan göra rätt ofta i vårat lilla speciella men ack så förbannat underbara gäng så finns ni alltid där.
Jag vet, jag säger inte ofta vad jag känner. men jag är så otroligt glad över att ni finns i mitt liv. för det finns fan vissa stunder jag inte vetat va jag skulle göra, om ni inte fanns.
Bara på de senaste dagarna har det blivigt bättre, inte för att de va dåligt innan, inte så jag menade. men vi går stadigt framåt lixom. och som jag så många gånger förr sagt, varför ändra på ett vinnande koncept.
Jag älskar att sitta hemma hos dig, dricka kaffe och bara vara så som faktiskt bara vi kan, och inte nog med det. Vi gör det så förbannat bra också. Det jag försöker säga, jag trivs nått sjukt med er.
våra nattliga samtal, våra idér som vi egentligen vet aldrig kommer inträffa men vi tänker dom ändå, bara för att.
varje tillfälle vi får, tar vi. en självklarthet.
Egentligen spelar det ingen som helst roll vad vi gör, så länge vi gör det tillsammans.
En gemensam framtids-plan. Jag längtar.
Ett gemensamt mål, något vi ser fram emot. Tillsammans.

Det är verkligen den 20 december och det ända som hänt ute är att det blåser kallt. Var är all min snö jag önskat mig? men iof, varför skulle det för en gångs skull bli som man tänkt sig.
På fredag tar det iaf slut, om inte för alltid så för en stund. jag behöver den pausen, den är så otroligt välkommen.
fyra dagar kvar till julafton, och jag har inte den minsta stress över att jag inte äns tittat på julklappar än. Jag känner mig i princip som Ferdinan. " jag vill hellre sitta här, och lukta på blommorna",jag har sagt det innan. jag det kan va en av mina sämsta egenskaper. att jag hela tiden skjuter på saker o ting.
som nu, sova till exempel.
Jag vill både spola tillbaka tiden, och spola fram den. jag ångrar samtidigt som jag längtar något jävulskt.
Om jag bara kunde få ändra på vissa detaljer, så kanske min framtid iof inte bli som den skulle blivit, men samtidigt. va fan gör det, jag vet ju ändå inte hur den skulle bli..
Egentligen har jag nog mest ångest över mig själv, igen.. eller så gör jag det igen, låter de bli mitt fel. jag pallar faktiskt inte. känner inte att de värt de, och ja, jag tycker det är synd. men samtidigt. Jag mår bra.

klockan är nu en minut över halv två, och jag sitter i min säng och lyssnar på peter jöback - snön föll, en låt som finns med på skivan du brände till mig i julklapp, kan de vatt förra året eller var det tom två års sen? tid, det är ofattbart hur fort det går. julafton lixom, snart nytt år. igen.

Utan ett ord var det borta.
Hon sa " ditt liv är ditt eget"

så var de det här med min tillvaro, om jag trivs osv.. etc.. jo men varför inte, det är ju bättre än vissa men sämre än en del.. men egentligen orka klaga. men om du mot förmodan inte skulle ha något att göra, lyssna på låten jag nämde innan. jag tror faktiskt på det, att svaren finner man på natten. då kan man börja spekulera. jag sitter uppe, allting är mörkt, allting var glömt, trodde jag.. så, vilka frågor vill jag ha svar på. vill jag äns veta hur frågorna lyder?

Jag saknar snön.